17 Jun

”Kanske är det allt du behöver veta” på listan över bästa YA-böckerna

Amerikanska YALSA, som står för Young Adult Library Services Association, har tillkännagivit sina nomineringar för nästa års Best Fiction for Young Adults-lista – och Kanske är det allt du behöver veta är en av dem!

Listan utses varje år av en YALSA-kommitté, och syftet med den är att presentera den absolut bästa unga vuxna-litteraturen, som utkommit i Amerika under de senaste sexton månaderna. De primära mottagarna är bibliotekarier och unga läsare.

Läs mer om YALSA här och besök gärna boksidan för Kanske är det allt du behöver veta, för att skapa extra läslängtan. Utkommer om mindre än fyra månader!

 

11 Jun

I ungdomsbokens ringhörna

Du som har hittat hit, till vårt nystartade förlag Lavender Lits hemsida, har förmodligen upptäckt att vi har ett visst fokus på crossoverböcker. Den här kategorin av böcker skulle nästan precis lika gärna kunna kallas  ungdoms eller unga vuxna – och nu börjar det bli förvirrande, för vad är egentligen skillnaden mellan dessa tre? Jag tycker mig se att följande uppdelning har smugit sig fram under senare år:

  • Ungdomsbok: Ofta ett samlingsnamn för böcker för unga, men kanske främst böcker upp till 15 år (från ca 12).
  • Unga vuxna: Från ca 15 år och uppåt.
  • Crossover: Böcker vars huvudsakliga målgrupp är unga, men som lika gärna kan läsas av vuxna.

Okej, fint så. Men vad ska då böckerna innehålla för att anses tillhöra ovanstående kategorier? Punkt nummer ett brukar vara en ung huvudkaraktär. Men hallå, säger du, det finns ju jättemånga vuxenromaner vars handling kretsar kring unga personer, både barn och tonåringar!? Sant, jag tänker själv på fantastiska No och jag (Sekwa förlag), om 13-åriga Lou, och Extremt högt och otroligt nära (Norstedts), om 9-åriga Oskar, två böcker som (vanligtvis) placeras i vuxenhyllan.

När blir en bok en ungdomsbok och när blir den en vuxenbok? Var går gränsen? Är det när den skildrar den första, himlastormande kärleken? Det görs t ex på ett alldeles fantastiskt vis i Katarina Sandbergs debut-, tillika unga vuxna-roman,  Vi är inte sådana som i slutet får varandra (Gilla Böcker). Men kärleken är ju ett viktigt inslag även i vuxenromanen No och jag! Knepigt det här. Eller …?

Anledningen till det här inlägget är att ungdomsboken är blåsväder igen (märk att jag nu kommer att kalla den ungdoms-, kort och gott). Den här gången i USA, där Ruth Graham har skrivit ett inlägg i Slate med rubriken ”Against YA” (YA = Young Adult), och hon menar att: ”Yes, adults should be embarrassed to read young adult books.” Hon är framförallt av åsikten att det är pinsamt att vuxna läser böcker avsedda för barn, och att vuxna kommer att gå miste om stor och bra litteratur (vuxenlitteratur, alltså) om de fortsätter att läsa ungdomsböcker. Hon anser att ungdomsböcker inte kan vara komplexa, och att de konstant slutar på det sätt ungdomarna vill att de ska sluta (och som vuxna borde anse alltför simpelt). De känslor och moraliska frågor som behandlas i vuxenlitteraturen (den stora litteraturen, ni minns) saknas helt i ungdomslitteraturen, enligt den goda Ruth Graham.

Grahams inlägg resulterade förstås i en storm av protester från den anglosaxiska bokvärldens kritiker och författare. Läs exempelvis Bookish inlägg här och och inlägget från Atlantic här. Washington Post sammanfattar det hela på ett utmärkt sätt:

Why pit one against the other? Put “Romeo and Juliet” back in YA where it belongs. Sell “Julius Caesar” and “The Fault in Our Stars” as a companion set. Open the borders in the bookstores and let the books speak for themselves. Or, at any rate, let their covers speak. We have to judge them somehow. Just read all you can.

Jag älskar att ungdoms-, unga vuxna- och crossoverböcker (vad du än vill kalla dem) har en sådan lojal och stark fanskara, och starkast hörs förstås rösterna som tillhör oss som inte längre kan kallas ungdomar, men som ändå läser och avgudar den här typen av böcker. Och det är därför jag personligen, och Lavender Lit med mig, väljer att benämna kategorin crossover. För att så väldigt många böcker kan anses falla under den kategorin och för att den är ägnad alla som överhuvudtaget kallar sig läsare. Böcker med ett starkt innehåll, oavsett genre, böcker som vill något, om det så är att roa eller förmedla ett tänkvärt budskap, böcker som får oss att svepas med och som får oss att sträckläsa, trots att klockan är två på natten och vi bara måste sova. Låter det inte som bra böcker, punkt?

Avslutningsvis: Även i Sverige har vår (vi vuxnas) kärlek till ungdomsböcker bevisats gång på gång. Jag tänker t ex på den gången, för ett par år sedan, då kritikern Jens Liljestrand skrev följande om Sara Kadefors nya vuxenroman: ”Med sina många välskrivna och medryckande partier känns detta snarare som en medelgod ungdomsroman än som seriös vuxenlitteratur.”

För att ungdomsromanen är lite sämre, lite lägre stående än den STORA vuxenromanen? Responsen lät inte vänta på sig, och snart skrevs försvarande inlägg på bloggar och dagstidningarnas debattsidor. Några exempel är Johanna Thydell i DN, Johanna Ögren på Bokhora, Johanna Lindbäck på densamma, Lisa Bjärbo på Onekligen och mitt eget.

Som jag nämnde tillkom alltså det här inlägget som en reaktion på Ruth Grahams ”Against YA”-inlägg, som ett (ytterligare) försvarstal till ungdomsbokens litterära kvalitet. Men behövs det egentligen? Står inte ungdomsboken ganska stadigt – och är synnerligen älskad av så väldigt många läsare? Jo. Jag tror bestämt det.

En bra bok är en bra bok, i vilket åldersfack och vilken kategori vi än väljer att placera den.

***