02 Jun

Sofia Ejheden ny delägare och förläggare på Kalla Kulor och Lavender Lit

Sofia Ejheden_Foto Ossian EklundSofia Ejheden, tidigare produktionschef på Kalla Kulor och grundare av imprintet Lavender Lit, återvänder till förlagen som delägare och förläggare. Hon kommer närmast från en tjänst som förläggande redaktör på Printz Publishing.

– Vi ser stora tillväxtmöjligheter för både Kalla Kulor och Lavender Lit och för att hinna med allt behövde vi förstärka. Att Sofia – som verkligen känner förlaget utan och innan – väljer att återvända till oss ser jag som det allra finaste av förtroenden, säger Hans-Olov Öberg, VD på Kalla Kulor.

Kalla Kulor startades 2001 av Hans-Olov Öberg och ger ut böcker inom genrerna deckare, samhällsdebatt, biografier och popkultur. Imprintet Lavender Lit, som startades 2014, fokuserar på skönlitteratur för unga och vuxna.

– Som mångårig anställd på Kalla Kulor känns det oerhört roligt att göra comeback i den här rollen, och att fortsätta bygga vårt redan starka och fina varumärke. Kalla Kulor och Lavender Lit utgör tillsammans en stark aktör på bokmarknaden och de kompletterar varandra på ett utmärkt sätt. Jag ser fram emot att se båda förlagen växa framöver, säger Sofia Ejheden, som i juni blir ny förläggare på Lavender Lit.

För frågor och mer information, kontakta:

Hans-Olov Öberg, hans-olov.oberg@kallakulor.com
Sofia Ejheden, sofia@lavenderlit.com

27 Aug

Förlagets första bok och produktionsnörderi

Det är alltid något speciellt med nya böcker: hur många gånger man än har beundrat och inspekterat inlagan och omslaget under arbetets gång, går det inte att jämföra med känslan som uppstår när man för första gången håller boken i handen.  Blev den så fin som vi tänkt?

bild (5)I dag anlände äntligen Kanske är det allt du behöver veta från tryckeriet. Som vi har väntat och längtat! Och utseendemässigt överträffar den alla våra förväntningar. Den är helt vansinnigt snygg!

Jag har de senaste åren varit produktionsansvarig på Kalla Kulor Förlag och är, vid sidan om att vara förläggare, ansvarig för produktionen även på Lavender Lit. Detta innebär bland annat att jag har ett nära samarbete med formgivaren i hur omslaget ska se ut, liksom hur inlagan (själva boksidorna) ska layoutas.

bild 2Men något av det allra roligaste med mitt jobb är de riktigt produktionsnördiga detaljerna: nämligen att bestämma hur själva boken ska se ut och hur den ska tryckas. Vilket papper ska boksidorna ha? Ett riktigt vitt eller ett mer krämfärgat? Träbaserat eller träfritt? Vilken opacitet och vilken bulk?

Mitt favoritpapper heter Munken Premium Cream och är ett krämfärgat, träfritt och obestruket papper som ger mycket god läsbarhet. Det håller hög kvalitet (så att vi kan spara böckerna under lång, lång tid och låta dem vandra genom kommande generationer …) och gulnar inte som träbaserat papper kan göra (även om det tar rätt lång tid innan det sker).

bild 4Redan tidigt i utgivningsprocessen bestämmer man vilket typ av band boken ska ha: inbunden, danskt band, flexband, kartonnage osv. Som läsare föredrar jag främst inbunden (stabil och känns lyxig) och danskt band (mjuka pärmar som ger en mysig och lätt bok). Men som produktionschef föredrar jag inbundna böcker med skyddsomslag. Alla fysiska böcker består av inlagepapper, men den inbundna boken ger en nörd som jag så mycket mer att leka med! Här ska väljas pärmöverdrag (färg och papperstyp – jag aktar mig alltid noga från den trista helsläta papperstypen), kapitälband (det lilla bandet som sitter mellan pärmrygg och bokblock) och färg på ryggstämpeln (titeln och författarnamnet på ryggen under skyddsomslaget).

bild 3I arbetet med Kanske är det allt du behöver veta ville formgivaren – Hanna Larsson – och jag fånga de flärdfulla och överdådiga inslagen som förekommer i boken. Vi tryckte därför titeln på skyddsomslaget i guld (ett annat trycktekniskt val som kan vara kul att leka med: efterbehandling i form av lackad text osv, eller som i det här fallet, guldfoliering). Det lyxigt guldiga återkommer sedan i bokens pärmstämpel och på kapitälbandet, medan själva pärmöverdraget är vitt. Stilrent, snyggt och luxuöst. Tycker jag, a.k.a produktionsnörden.

 

18 Jul

En liten enkät om ungdomsböcker

lavendelmacaron

Förra veckan nämnde jag i ett inlägg att 55 % av alla ungdomsböcker som säljs i USA köps av läsare över 18 år, och framförallt för eget bruk. Det får mig förstås att undra hur siffrorna ser ut i Sverige.

Så jag gjorde en liten enkät. Läser du ungdomsböcker? Ja? Nej? Oavsett svar blir vi solskensglada om ni vill gå in och svara på frågorna här. Enkäten består endast av 10 frågor och tar inte lång tid att fylla i. Vad är det egentligen som gör ungdomsböcker så speciella? Och vilka är vi som läser dem?

Soliga hälsningar,
Sofia

11 Jun

I ungdomsbokens ringhörna

Du som har hittat hit, till vårt nystartade förlag Lavender Lits hemsida, har förmodligen upptäckt att vi har ett visst fokus på crossoverböcker. Den här kategorin av böcker skulle nästan precis lika gärna kunna kallas  ungdoms eller unga vuxna – och nu börjar det bli förvirrande, för vad är egentligen skillnaden mellan dessa tre? Jag tycker mig se att följande uppdelning har smugit sig fram under senare år:

  • Ungdomsbok: Ofta ett samlingsnamn för böcker för unga, men kanske främst böcker upp till 15 år (från ca 12).
  • Unga vuxna: Från ca 15 år och uppåt.
  • Crossover: Böcker vars huvudsakliga målgrupp är unga, men som lika gärna kan läsas av vuxna.

Okej, fint så. Men vad ska då böckerna innehålla för att anses tillhöra ovanstående kategorier? Punkt nummer ett brukar vara en ung huvudkaraktär. Men hallå, säger du, det finns ju jättemånga vuxenromaner vars handling kretsar kring unga personer, både barn och tonåringar!? Sant, jag tänker själv på fantastiska No och jag (Sekwa förlag), om 13-åriga Lou, och Extremt högt och otroligt nära (Norstedts), om 9-åriga Oskar, två böcker som (vanligtvis) placeras i vuxenhyllan.

När blir en bok en ungdomsbok och när blir den en vuxenbok? Var går gränsen? Är det när den skildrar den första, himlastormande kärleken? Det görs t ex på ett alldeles fantastiskt vis i Katarina Sandbergs debut-, tillika unga vuxna-roman,  Vi är inte sådana som i slutet får varandra (Gilla Böcker). Men kärleken är ju ett viktigt inslag även i vuxenromanen No och jag! Knepigt det här. Eller …?

Anledningen till det här inlägget är att ungdomsboken är blåsväder igen (märk att jag nu kommer att kalla den ungdoms-, kort och gott). Den här gången i USA, där Ruth Graham har skrivit ett inlägg i Slate med rubriken ”Against YA” (YA = Young Adult), och hon menar att: ”Yes, adults should be embarrassed to read young adult books.” Hon är framförallt av åsikten att det är pinsamt att vuxna läser böcker avsedda för barn, och att vuxna kommer att gå miste om stor och bra litteratur (vuxenlitteratur, alltså) om de fortsätter att läsa ungdomsböcker. Hon anser att ungdomsböcker inte kan vara komplexa, och att de konstant slutar på det sätt ungdomarna vill att de ska sluta (och som vuxna borde anse alltför simpelt). De känslor och moraliska frågor som behandlas i vuxenlitteraturen (den stora litteraturen, ni minns) saknas helt i ungdomslitteraturen, enligt den goda Ruth Graham.

Grahams inlägg resulterade förstås i en storm av protester från den anglosaxiska bokvärldens kritiker och författare. Läs exempelvis Bookish inlägg här och och inlägget från Atlantic här. Washington Post sammanfattar det hela på ett utmärkt sätt:

Why pit one against the other? Put “Romeo and Juliet” back in YA where it belongs. Sell “Julius Caesar” and “The Fault in Our Stars” as a companion set. Open the borders in the bookstores and let the books speak for themselves. Or, at any rate, let their covers speak. We have to judge them somehow. Just read all you can.

Jag älskar att ungdoms-, unga vuxna- och crossoverböcker (vad du än vill kalla dem) har en sådan lojal och stark fanskara, och starkast hörs förstås rösterna som tillhör oss som inte längre kan kallas ungdomar, men som ändå läser och avgudar den här typen av böcker. Och det är därför jag personligen, och Lavender Lit med mig, väljer att benämna kategorin crossover. För att så väldigt många böcker kan anses falla under den kategorin och för att den är ägnad alla som överhuvudtaget kallar sig läsare. Böcker med ett starkt innehåll, oavsett genre, böcker som vill något, om det så är att roa eller förmedla ett tänkvärt budskap, böcker som får oss att svepas med och som får oss att sträckläsa, trots att klockan är två på natten och vi bara måste sova. Låter det inte som bra böcker, punkt?

Avslutningsvis: Även i Sverige har vår (vi vuxnas) kärlek till ungdomsböcker bevisats gång på gång. Jag tänker t ex på den gången, för ett par år sedan, då kritikern Jens Liljestrand skrev följande om Sara Kadefors nya vuxenroman: ”Med sina många välskrivna och medryckande partier känns detta snarare som en medelgod ungdomsroman än som seriös vuxenlitteratur.”

För att ungdomsromanen är lite sämre, lite lägre stående än den STORA vuxenromanen? Responsen lät inte vänta på sig, och snart skrevs försvarande inlägg på bloggar och dagstidningarnas debattsidor. Några exempel är Johanna Thydell i DN, Johanna Ögren på Bokhora, Johanna Lindbäck på densamma, Lisa Bjärbo på Onekligen och mitt eget.

Som jag nämnde tillkom alltså det här inlägget som en reaktion på Ruth Grahams ”Against YA”-inlägg, som ett (ytterligare) försvarstal till ungdomsbokens litterära kvalitet. Men behövs det egentligen? Står inte ungdomsboken ganska stadigt – och är synnerligen älskad av så väldigt många läsare? Jo. Jag tror bestämt det.

En bra bok är en bra bok, i vilket åldersfack och vilken kategori vi än väljer att placera den.

***