18 Aug

Jakten på det DÄR manuset

IMG_0958”Hej! Se nedanstående beskrivning. Låter som en intressant debut. Vill ni läsa manus?”

Ungefär så kan ett mejl från en litterär agent se ut. Jag läser den bifogade beskrivningen av manuset – det är en amerikansk YA-bok, planerad att ges ut i USA 2017. Rättigheterna har redan sålts till en handfull länder – Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Norge … ”Eleanor & Park meets We Were Liars” står det i pitchen från den amerikanska agenten. Låter ju synnerligen intressant. Jag börjar läsa. På sida 20 har jag ännu inte fallit pladask, men är villig att ge det en chans. På sida 100 (av 350) vill jag fortfarande läsa vidare, men … Sida 220: Känslan från sida 100 håller i sig. Sida 300: Snabbläser de sista 50 för att få veta hur det slutar samtidigt som viss stress och frustration gnager i mig. Ännu ett manus som inte håller måttet, bra-men-inte-fantastiskt. Igen. Åååh.

Att leta manus är bland det roligaste med mitt jobb. Faktum är att letandet ofta är roligare än själva läsandet – för precis som i exemplet ovan så är de flesta manus besvikelser. Inte för att manusen jag läser är dåliga, absolut inte, men det är sällan jag läser ett manus som ger mig en sådan WOW-upplevelse att jag bara måste ge ut det. (Det har hittills skett fem gånger: 1. Kanske är det allt du behöver veta, 2. Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, 3. Vi är alla helt utom oss, 4. Skärvor av minnen och 5. Manuset jag teasade om i förra blogginlägget.)

IMG_0907I jakten på det där manuset försöker jag hålla mig extremt uppdaterad om vilka nya titlar agenterna pushar mest för, vilka rättighetsaffärer det snackas om, vilka smarta pr-kampanjer de utländska förlagen tänker dra igång kring sina titlar och vilka böcker förhandsläsarna hyllar mest. Jag läser bokbloggar, hänger på Goodreads, skummar bokforum och brittiska och amerikanska onlinetidningar som har med förlag och böcker att göra, och jag prenumererar på mängder av nyhetsbrev. Så fort jag ramlar över något som verkar intressant kontaktar jag agenten och kollar om de svenska rättigheterna är fria. Och manushögen växer och växer … När, åh när, ska jag hinna läsa alla dessa manus som jag plockar hem? Många har jag bara läst ett femtiotal sidor i, för även om man kan missa bra böcker genom att inte läsa hela (Jellicoe Road är ett bra exempel), anser jag att om jag inte blivit fängslad av något redan inledningsvis (språket, handlingen, karaktärerna eller liknande) är det ändå ingen bok jag i slutändan kommer att vilja ge ut. Det måste finnas något extra, och om det gör det brukar det märkas rätt omgående. När jag för första gången läste We Were Liars (Kanske är det allt du behöver veta) vände jag mig till min kollega Kajsa och sa: ”Du, den här verkar ASBRA!” Då hade jag läst en sida.

Ibland bara vet man. Och ibland gör man det inte. Jag kommer säkerligen gå miste om många fantastiska (storsäljande) titlar i framtiden – för att jag varit för sen på bollen, inte fattat ”grejen” eller, hehe, inte läst mer än femtio sidor av boken i fråga. Men jag fortsätter att leta, och jag fortsätter att ge ut böcker som redan på första sidan ”har något” och jag håller tummarna för att ni vill läsa dem.

//Sofia, läsande förläggare i New York

01 Jul

”Vi vill svepas med redan i första kapitlet”

Hur gör man egentligen för att få ett manus antaget av ett förlag? Finns det några tips och genvägar? Therese Gregorius och Kapitel 1 har intervjuat Sofia Ejheden. 

Sofia Ejheden jobbar som produktionschef på Kalla Kulor förlag och det nystartade imprintet Lavender Lit. Kalla Kulor startade 2001 och har en bred utgivning. På listan över utkomna titlar hittar vi både skönlitteratur, biografier, musikböcker, samhällsdebatt och mycket annat. Många av författarna är erfarna, men här finns också flera debutanter och förstagångsförfattare.

Sofia_Ejheden_press3Hur jobbar Kalla Kulor och Lavender Lit med att få in nya manus och författare?
– Vi letar ständigt efter nya författartalanger och starka manus, berättar Sofia. Vi gör det på flera olika sätt: framför allt läser vi de spontaninskickade manusen som kommer in och följer upp tips från författarcoacher. Men vi kan också vända oss direkt till personer som vi vet besitter specialkunskaper inom ett visst ämne. Det gjorde vi bland annat med fackboken Kina enligt Cho, där författaren Frédéric Cho är en av Sveriges absolut främsta Kinakännare.

I takt med att olika sorters egenutgivning blir allt vanligare, öppnas ännu ett sätt att synas och bli upptäckt. Förlaget håller definitivt ögonen öppna på alla delar av branschen, säger Sofia.

– Naturligtvis följer vi den utgivning som sker, både hos de traditionella förlagen och via egenutgivning. Man vet aldrig när det kan dyka upp något som fångar vårt intresse! Med tanke på hur svårt det är att bli utgiven av ett traditionellt förlag, tycker jag det är jättebra att möjligheten till egenutgivning finns. Är man dessutom villig att slita hårt för att den egenutgivna boken ska slå igenom på marknaden, är det inte alls omöjligt att man lyckas. Det finns flera utmärkta exempel på det, bland annat Emelie Schepp och hennes debut Märkta för livet.

Vad letar ni efter i ett manus? Vad ska det ha för att kunna bli aktuellt för utgivning?
– Äkthet, originalitet, det där lilla extra. Det är viktigt att vi sveps med redan i första kapitlet, helst redan på första sidan. Om inte vi gör det, tror vi inte att våra läsare kommer att göra det heller.

Vad händer då när ett spontanmanus kommer in till förlaget? Vem eller vilka läser, och hur går det till att fatta beslut om utgivning eller refus?
– Vi har en manusansvarig på förlaget som gör det första urvalet. De manus som väljs ut ur högen läses sedan av resten av förlaget. Om vi kommer överens om att ett manus har utgivningspotential bokar vi in ett möte med författaren. Vi tycker att det är jätteviktigt med personkemi, författen ska trivas med oss och vi med författaren.

Finns det något man absolut inte ska göra, när man skickar in manus till er? Någon detalj som får er att genast rata manuset?
– Vi vill inte ha fysiska manus, alltså utskrivna på papper. Skickar du ett sådant kommer det inte att bli läst. Men eftersom vi är så tydliga med det på vår hemsida har de allra flesta koll på det. Det var evigheter sedan vi tog emot ett manus per post.

Det kan också vara bra att låta någon annan titta på ditt manus innan du skickar iväg det. Idag har det blivit allt vanligare att aspirerande författare tar hjälp av en lektör, redaktör eller liknande för att göra en extra bearbetning och finslipa texten innan den går till förlag. Det är något som Sofia ställer sig positiv till.

– Vi rekommenderar starkt att man tar hjälp. Tillsammans med en lektör eller redaktör kan manuset få den där extra skjutsen som behövs, både språkligt och innehållsmässigt. I den konkurrens som råder krävs det att man har ett manus som verkligen sticker ut vid första anblick. Ett genomarbetat språk är en bra början.

Hur ser det ut framöver? Om ni helt fritt fick önska er det perfekta manuset för 2014–2015, vad skulle det vara?
– Förlagschefen önskar sig boken med titeln Palmemördaren: det var jag. Eller biografin om Robyn. Personligen ser jag gärna starka, samtida crossovermanus, med vackert språk, intressanta vändningar och smarta huvudkaraktärer.