18 Aug

Jakten på det DÄR manuset

IMG_0958”Hej! Se nedanstående beskrivning. Låter som en intressant debut. Vill ni läsa manus?”

Ungefär så kan ett mejl från en litterär agent se ut. Jag läser den bifogade beskrivningen av manuset – det är en amerikansk YA-bok, planerad att ges ut i USA 2017. Rättigheterna har redan sålts till en handfull länder – Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Norge … ”Eleanor & Park meets We Were Liars” står det i pitchen från den amerikanska agenten. Låter ju synnerligen intressant. Jag börjar läsa. På sida 20 har jag ännu inte fallit pladask, men är villig att ge det en chans. På sida 100 (av 350) vill jag fortfarande läsa vidare, men … Sida 220: Känslan från sida 100 håller i sig. Sida 300: Snabbläser de sista 50 för att få veta hur det slutar samtidigt som viss stress och frustration gnager i mig. Ännu ett manus som inte håller måttet, bra-men-inte-fantastiskt. Igen. Åååh.

Att leta manus är bland det roligaste med mitt jobb. Faktum är att letandet ofta är roligare än själva läsandet – för precis som i exemplet ovan så är de flesta manus besvikelser. Inte för att manusen jag läser är dåliga, absolut inte, men det är sällan jag läser ett manus som ger mig en sådan WOW-upplevelse att jag bara måste ge ut det. (Det har hittills skett fem gånger: 1. Kanske är det allt du behöver veta, 2. Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, 3. Vi är alla helt utom oss, 4. Skärvor av minnen och 5. Manuset jag teasade om i förra blogginlägget.)

IMG_0907I jakten på det där manuset försöker jag hålla mig extremt uppdaterad om vilka nya titlar agenterna pushar mest för, vilka rättighetsaffärer det snackas om, vilka smarta pr-kampanjer de utländska förlagen tänker dra igång kring sina titlar och vilka böcker förhandsläsarna hyllar mest. Jag läser bokbloggar, hänger på Goodreads, skummar bokforum och brittiska och amerikanska onlinetidningar som har med förlag och böcker att göra, och jag prenumererar på mängder av nyhetsbrev. Så fort jag ramlar över något som verkar intressant kontaktar jag agenten och kollar om de svenska rättigheterna är fria. Och manushögen växer och växer … När, åh när, ska jag hinna läsa alla dessa manus som jag plockar hem? Många har jag bara läst ett femtiotal sidor i, för även om man kan missa bra böcker genom att inte läsa hela (Jellicoe Road är ett bra exempel), anser jag att om jag inte blivit fängslad av något redan inledningsvis (språket, handlingen, karaktärerna eller liknande) är det ändå ingen bok jag i slutändan kommer att vilja ge ut. Det måste finnas något extra, och om det gör det brukar det märkas rätt omgående. När jag för första gången läste We Were Liars (Kanske är det allt du behöver veta) vände jag mig till min kollega Kajsa och sa: ”Du, den här verkar ASBRA!” Då hade jag läst en sida.

Ibland bara vet man. Och ibland gör man det inte. Jag kommer säkerligen gå miste om många fantastiska (storsäljande) titlar i framtiden – för att jag varit för sen på bollen, inte fattat ”grejen” eller, hehe, inte läst mer än femtio sidor av boken i fråga. Men jag fortsätter att leta, och jag fortsätter att ge ut böcker som redan på första sidan ”har något” och jag håller tummarna för att ni vill läsa dem.

//Sofia, läsande förläggare i New York