26 Aug

Vad YA, feelgood och deckare har gemensamt

IMG_1437Går man in i en stor bokhandel som Barnes & Noble här i USA hittar man långa hyllrader med young adult-böcker samt en massa bord där dessa böcker puffas för med skyltar i stil med ”Mind-Blowing Stories with Sharp Twists (You’ll Want to Talk About These Books with Everyone You Know)” och ”20 Books We Read After Paper Towns”. Böckerna finns i mängder av olika genrer: realism, romantik, sci-fi, fantasy, spänning osv.

Vi känner alla till The Hunger Games, If I Stay, Divergent och John Greens böcker. Samtliga har filmatiserats och blivit blockbusters, men bakom filmen finns också en bästsäljande bok – och gemensamt för dessa är att de kategoriseras som YA-böcker (eller ännu hellre crossoverböcker: böcker som till stor del läses av både unga och vuxna). År 2012 gjordes en undersökning i USA som visade att hela 55 procent av de som köpte YA-böcker var över 18 år, och merparten uppgav att de köpte dem för eget bruk.

I Sverige har vi inte kommit lika långt, men jag hävdar att vi är på god väg. Utan att likställa dem ur ett genreperspektiv (inom YA förekommer som bekant alla typer av genrer), vill jag ändå påstå att det finns likheter mellan deckare, chicklit, feelgood och YA. I samtliga fyra genrer/kategorier bjuds du på en läsupplevelse som är lättillgänglig, fängslande och underhållande. Det rör sig om böcker som snabbt suger in dig och som får dig att känna saker. Här finns i regel inga långa, urtrista (och suck så onödiga) passager, utan snarare ett driv som får dig att vilja läsa vidare. En bra chicklit- och/eller feelgoodbok (för vuxna) kan vara nog så välskriven. En bra YA i modern tid är alltid välskriven. Dagens YA tänjer gränser, utmanar och experimenterar – men är fortfarande relativt lätt för läsaren att ta till sig, precis som chicklit, feelgood och deckare.

IMG_1438Anledningen till att jag väljer att skriva YA i stället för ungdomslitteratur beror helt enkelt på att ”ungdoms” kan innefatta ett så brett åldersspann. Och det jag beskriver här är inte böcker för 12-åringar, utan snarare böcker som lämpligast kan kategoriseras som 15+ (eller böcker för unga vuxna). Jag tror att den svenska benämningen ”ungdomsbok” fortfarande är avskräckande för många vuxna läsare. Vem vill gå in i bokhandeln och köpa en bok för ungdomar (när man i själva verket är 25, 35, 45 osv)? (Bättre då att uteslutande kalla dem crossoverböcker, kanske?)

För vad är egentligen en ungdomsbok? En bok som handlar om unga? Ja, vanligtvis. Men hur många ”vuxenböcker” har du inte läst där handlingen utgår ifrån en ung människas perspektiv? Årets Pulitzerprisvinnande roman, All the Light We Cannot See, handlar om unga personer. Och Pulizerpriset är ju ett himla prestigefullt och tjusigt pris, eller hur? Ingen skulle tolka den som en ungdomsbok. Fast jo, här i USA kan du hitta den både i vuxenhyllan och i YA-hyllan. Och det finns mängder av andra liknande exempel.

Vi har kategoriserat förstautgåvorna av E. Lockharts böcker som unga vuxna. Lotta Olsson skrev i DN att Kanske är det allt du behöver veta snarare är ”en vuxenroman som också går att läsa när man är yngre”, och jag har sett bloggare som i sina recensioner ifrågasatt varför böckerna är kategoriserade som ungdoms, när de passar minst lika bra för en vuxen målgrupp. Allt detta stämmer, men det är också det som gör Kanske och Den ökända historien om Frankie Landau-Banks till utmärkta exempel på vad en crossoverbok är för något. Crossover-/unga vuxna-böcker handlar om unga personer (oftast i övre tonåren), de utgår från dessa individers känsloliv, och marknadsförs av förlaget som böcker för unga, men de håller samtidigt en sådan litterär kvalitet att de passar precis lika bra för vuxna att läsa.

IMG_0784Bortsett från att Kanske och Frankie på sitt originalspråk gavs ut som YA-böcker, och har alla de bästa egenskaper som jag tycker att en YA-/crossoverbok ska ha, finns det ytterligare en anledning till varför kategorivalet föll sig naturligt. I Sverige ges det ut stora mängder skönlitteratur för vuxna, både svenska original och översatta från diverse språk. Det ges ut betydligt färre unga vuxna-böcker. En bok som kategoriserats för unga vuxna kommer att köpas av ungdomar, föräldrar och andra vuxna, mor- och farföräldrar (osv), och de kommer att läsas av ungdomar liksom av vuxna (som har upptäckt och fängslats av det fantastiska utbud av bokpärlor i varierande genrer som finns inom unga vuxna-kategorin). Placerade i facket ”romaner för vuxna”, där det mer eller mindre bara finns plats för de största av de största storsäljarna, är risken stor att både Kanske och Frankie hade drunknat i mängden.

Men jag tror att YA-litteraturen har framtiden för sig. Allt fler kommer att upptäcka förtrollningen och charmen med dessa böcker – precis som de en gång gjorde med alla deckare-, feelgood- och chicklitböcker som kom att bli storsäljare.

//Sofia

17 Dec

Nyfiken på årets mysigaste hattdrama?

Presidentens_hatt_3DProvläs Presidentens hatt av Antoine Laurain!

Daniel Mercier gick rakt igenom folkhavet i trappan till järnvägsstationen Saint-Lazare. Män och kvinnor med portföljer och resväskor i händerna passerade honom i trappan. De hade bekymrade ansikten och gick med raska steg. De skulle ha kunnat knuffa till honom i trängseln, men så skedde inte. Han tyckte snarare att det verkade som om alla skingrade sig där han for fram. När han hade nått det sista trappsteget gick han igenom vänthallen och satte kurs mot perrongerna. Även där var det tjockt med folk. Från tågen vällde en oavbruten flod av människor. Han banade väg till ankomsttavlan. Tåget skulle komma in på spår 23. Han gick några tiotal meter längs med spåren och ställde sig vid stämpelmaskinerna.

Klockan 21:45 ankom tåg 78654 till järnvägsstationen med ett gnisslande ljud och släppte av resenärerna. Daniel sträckte på halsen och spanade efter sin fru och son. Han såg Véronique först. Hon vinkade till honom, sedan ritade hon en cirkel i luften ovanför huvudet och såg förvånad ut. Jérôme hade smugit sig fram och grep tag i hans ben, men lyckades inte få sin far att tappa balansen. Véronique kom fram, smått andfådd, och stirrade på sin man.
– Vad är det där för en hatt?
– Det är Mitterrands hatt.
– Det ser jag väl, att det är Mitterrands hatt.
– Nej, invände Daniel, jag menar att det verkligen är Mitterrands hatt.
När han på järnvägsstationen hade sagt att det ”verkligen är Mitterrands hatt” hade Véronique lagt huvudet på sned och tittat på honom med rynkade ögonbryn, såsom hon brukade göra när hon inte förstod vad det var frågan om. Hon hade haft samma ansiktsuttryck när Daniel hade friat till henne, och under deras första träff när han hade föreslagit att de skulle gå på konstutställning vid Beaubourg. Kort sagt, den lilla rynkning han blivit kär i,
bland annat.
– Det där får du nog förklara, sa hon med misstro i rösten.
– Har du på dig Mitterrands hatt, pappa?
– Ja, svarade Daniel och grep tag i deras resväskor.
– Är du president då?
– Ja, jag är president, svarade Daniel, tillfredsställd över den barnsliga ingivelsen.
Under bilresan vägrade Daniel ge någon förklaring.
– Jag ska berätta allt när vi är hemma.
Véronique envisades förgäves, det gick inte att förhandla. När de kom till sextonde våningen i deras höghus i det femtonde arrondissementet sa Daniel att han hade lagat mat. En kall kötträtt, grillad kyckling, tomat- och basilikasallad samt en ostbricka, vilket fick Véronique att dra en suck av lycka – det var bara några få gånger om året som hennes man lagade mat på eget bevåg. Och först av allt skulle de ta en aperitif.
– Sätt dig ned, sa Daniel som fortfarande hade hatten på huvudet. Véronique satte sig ned och Jérôme kröp ihop intill henne.
– Skål för oss, sa han och skålade högtidligt med sin fru. Jérôme härmade dem med sin läskedryck.
Daniel tog av sig hatten och räckte över den till Véronique. Hon tog försiktigt emot den och strök ett finger över den. Jérôme gjorde likadant.
– Har du rena händer? frågade hon honom lite förskräckt. Sedan vände hon hatten upp och ned och lät blicken falla på läderbandet inuti. Två guldbokstäver stod att läsa där: F. M. Véronique lyfte blicken mot sin man.

Under gårdagen hade Daniel parkerat sin Golf längst upp i gatukorsningen. Han hade stängt av bilradion som spelade den där låten med en ung tjej som sjunger att hon gillar bomull mer än något annat. Radiohiten började trötta ut honom med sin långsamma, hypnotiska refräng. Han masserade sin axel hårt i ett misslyckat försök att få nacken att knäcka till. Han hade inte hört av sin fru och son ännu. De var bortresta för att tillbringa semestern hos Jérômes morföräldrar i Normandie. Kanske skulle han hitta ett meddelande på telefonsvararen när han kom hem. Kassettbandet hade börjat visa trötthetstecken och sedan några dagar hade det varit svårt att spola tillbaka. Det var nog dags att köpa en ny telefonsvarare. Hur hade man klarat sig innan det fanns telefonsvarare? tänkte Daniel. Telefonen ringde i tomheten, ingen svarade, och man fick försöka igen senare. Så enkelt var det.
Tanken på att gå och handla ensam, och att laga mat i den tysta lägenheten, tycktes honom alldeles oöverstiglig. En restaurang, ett fint brasserie – bilden trängde sig på honom framåt klockan fyra när han satt på sitt kontor på Sogetec och kontrollerade de sista fakturorna. Det var säkert ett år sedan han gick på en fin restaurang senast. Sist hade varit med Véronique och Jérôme. Hans son hade uppfört sig rätt väl för att vara en sexåring. De hade beställt en skaldjursbricka, en flaska vitt bourgognevin, och en köttfärsbiff med potatismos till Jérôme som, till sin fars stora besvikelse, förklarade att han inte ville smaka på ostronen.
– Inte ens ett?
– Nej, hade han svarat och skakat på huvudet.
– Han har god tid på sig, hade Véronique sagt till hans försvar.
Ja, det var sant, Jérôme hade tid på sig. Klockan var nu åtta på kvällen, den första vinterkylan hängde redan över staden och dämpade ljudet av trafiken och gatornas sorl. Han hade redan åkt förbi brasseriet flera gånger. Han hade sett det när han letat sig fram med bilen mellan boulevarden och en närliggande gata. Mycket riktigt, det var det där brasseriet med ostronhandlaren utanför. Det med stora röda markiser och kypare i vita förkläden.
En middag på egen hand väntade honom, utan fru och barn. En middag som de han ibland hade unnat sig innan han gifte sig. På den tiden tillät hans inkomster inte så ansedda adresser. Men han hade ändå alltid ätit gott (även på de mest anspråkslösa restauranger han besökt) och han hade aldrig känt något behov av sällskap för att avsmaka en korv, en köttbit eller en skål med sniglar. En ungkarlsafton tog form i det avtagande vinterljuset. Han gillade uttrycket. Ungkarlsafton, upprepade han för sig själv medan han stängde dörren till sin Golf. Daniel kände behov av att ”finna sig själv”, som en kvinna hade sagt på ett program på TV2. Det var en psykoterapeut som skrivit en bok om stress på arbetet och som hon kommit för att diskutera i tevestudion. Daniel hade funnit hennes formulering väldigt träffande. Han skulle göra denna gastronomiska utsvävning för att finna sig själv, göra sig av med dagens stress, bokföringssiffror och den spända stämning som rådde på jobbet sedan finansavdelningen omorganiserats. Jean Maltard hade blivit chef för avdelningen. Daniel, numera hans assistent, tyckte inte att denna befordran bådade gott alls. Varken för avdelningen eller för honom själv.
När han korsade boulevarden bestämde han sig för att jaga bort all oro. Från och med det ögonblick jag skjuter upp den tunga dörren till brasseriet, tänkte han, kommer det varken att finnas någon Jean Maltard, något Sogetecuppdrag eller några moms- och omkostnadslistor. Det kommer inte att finnas någonting annat än en skaldjursbricka och jag.

En kypare i vitt förkläde gick före och visade honom in längs en rad bord där olika par, familjer och turister utbytte ord och leenden, eller nickade åt varandra med fulla munnar. Han hann urskilja olika skaldjursbrickor, entrecote med kokt potatis, ryggbiff med bearnaisesås. På väg in undrade hovmästaren, en man med äggformad siluett och tunn mustasch, om han hade bokat bord. För ett ögonblick trodde Daniel att hans afton skulle glida honom ur händerna.
– Jag har inte haft tid, svarade han med svag röst. Hovmästaren lyfte på vänster ögonbryn medan han noggrant läste igenom en lista med kvällens bokningar. En blond tjej kom fram.
– Tolvan lämnade återbud för en halvtimme sen, sa hon och pekade på ett namn på listan.
– Och ingen säger det till mig? svarade hovmästaren synbart upprörd.
– Jag trodde att Françoise sa det, svarade servitrisen lojt innan hon gick sin väg.
Hovmästaren slöt ögonen en stund med ett förvridet ansiktsuttryck som antydde att han ansträngde sig för att inte få ett vredesutbrott över hennes miss.
– Låt oss visa er till ert bord, monsieur, sa han till Daniel och ackompanjerade meningen med en hakrörelse till en kypare, som genast närmade sig.
Brasserier har alltid kritvita, nästan blåaktiga bordsdukar som sticker i ögonen likt snön under olympiska vinterspelen. Glasen och silverbesticken bokstavligt talat gnistrar. För Daniel var detta speciella ljus från de stora brasseriernas bord själva symbolen för lyx. Kyparen kom tillbaka med menyn och en vinlista. Daniel slog upp pärmarna i rött skinn och började läsa. Priserna var mycket högre än vad han hade förväntat sig, men han bestämde sig för att strunta i det. Hans plateau royal de fruits de mer lyste i vacker skönskrift mitt på sidan: djupa och platta ostron från Bretagne, en halv krabba, sandmusslor, räkor, havskräftor, valthornssnäckor, tapesmusslor, strandsnäckor. Daniel öppnade vinlistan och letade efter ett vitt bourgognevin, Pouilly-Fuissé eller Fumé. Även det var dyrare än han räknat med. Daniel beställde sin rätt och en halv flaska Pouilly-Fuissé.
– Jag beklagar, sa kyparen, men vi har bara hela flaskor.
Daniel ville inte framstå som snål.
– En flaska blir bra, sa han och slog ihop vinlistan.
Det var huvudsakligen par i salongen. Ett flertal bord med män i grå kavajer som han själv, med den skillnaden att deras säkert kom från mer ansedda butiker. De kanske rentav hade fått dem sydda hos en skräddare. Fyra femtioåringar vid ett bord lite längre bort verkade fira att en tuff arbetsdag var över, eller kanske att de hade skrivit på ett saftigt kontrakt. De satt och smuttade på ett till synes förträffligt vin. Alla fyra hade det där lugna och självsäkra leendet som bara folk som har lyckats i livet har. Vid ett bord under de stora speglarna satt en elegant brunett i en röd klänning och lyssnade på någon som Daniel bara såg ryggen och det grå håret på. Hon lyssnade förstrött. Då och då vandrade hennes blick runt i salongen och landade sedan åter på hennes samtalspartner. Hon verkade uttråkad.
Vinkyparen ställde ned en silverhink. Flaskan med Pouilly vilade mot isbitarna i den. Han tog fram en korkskruv och fullbordade öppningsritualen genom att föra korken till näsan. Daniel smakade en första klunk, han tyckte att vinet var gott. Han tillhörde inte dessa upplysta 17 amatörer som kan urskilja varje nyans i vinsorterna och i sofistikerade ordalag hålla långa utläggningar om vin. Som alla hans likar väntade vinkyparen med vagt nedlåtande uppsyn på ett bifall från sin gäst. Daniel valde att svara med en lätt nick, som fick honom att framstå som en konnässör av vita bourgogneviner. Vinkyparen fyllde hans glas med ett diskret leende på läpparna och gick sin väg. Några ögonblick senare kom en annan kypare fram och ställde en rund sockel på duken, vilket betydde att skaldjursbrickan skulle komma in. Därpå följde brödkorgen, en skål med vinäger och schalottenlök samt smörasken. Daniel bredde smör på en brödbit som han diskret doppade i blandningen, en ritual han fullbordade varje gång han åt skaldjur på restaurang. En klunk iskallt vin sköljde bort vinägersmaken. Han suckade av tillfredsställelse. Ja, han hade funnit sig själv.
Brickan kom in, med skaldjur placerade efter sort på den krossade isen. Han tog ett ostron och höll en citronskiva ovanför, pressade försiktigt ur lite saft. En droppe föll på den sköra hinnan som omedelbart drog ihop sig. Försjunken i ostronets regnbågsskimmer lyckades han ändå notera att grannbordet hade flyttats. När han lyfte på huvudet såg han hovmästaren med mustaschen le åt en nyanländ gäst. En man som tog av sig en röd halsduk, rock och hatt och slog sig ned på sätet bredvid Daniel.
– Vill ni att vi tar hand om er rock? frågade hovmästaren.
– Nej, nej, det går bra så här. Jag lägger den här i soffan. Så länge det inte stör er, monsieur?
– Nej, sa Daniel med knappt hörbar röst. Inte alls, tillade han i ett andetag.
François Mitterrand hade just slagit sig ned bredvid honom.
Två män satte sig framför statschefen. Den ene var satt, bar glasögon och hade lockigt hår och den andre var smal och hade grått hår, elegant kammat i en sorts våg. Den smale log kort och välvilligt mot Daniel, och han försökte besvara det med så liten tillgjordhet som möjligt. Han hade redan sett denne man med genomträngande ögon och tunna läppar någonstans. Och sedan mindes han mannens namn och position: Roland Dumas, före detta utrikesminister. Han hade fått lämna plats åt en annan sedan Mitterrand förlorat riksdagsvalet åtta månader tidigare.
Jag äter middag bredvid presidenten, upprepade Daniel gång på gång i sitt inre, i ett försök att ge substans åt denna helt nya, irrationella händelse. Han uppfattade inte smaken på det första ostronet han åt, till den grad var hans uppmärksamhet fångad av den nya bordsgrannen.
Situationen var så egendomlig att han tänkte att han kanske skulle vakna i sin säng och upptäcka att dagen inte hade börjat ännu. De andra gästerna i salongen låtsades att deras blickar gick vilse och bara råkade hamna bredvid Daniels bord. Medan han tog sitt andra ostron kastade han ett diskret öga åt vänster. Presidenten hade satt på sig sina glasögon och läste menyn. Daniel lät sin näthinna fyllas av denna respektingivande profil som man sedan fem år tillbaka kunnat se på bild i veckotidningarna, på teve, under nyårsönskningarna varje 31 december. Nu kunde han se denna människa av kött och blod på riktigt. Det hade räckt att sträcka ut handen lite för att röra vid honom.
Kyparen kom tillbaka. Presidenten beställde tolv ostron och lax. Den tjocke beställde en pastej gjord på karljohanssvamp och en blodig köttbit. Roland Dumas beställde ostron och lax precis som presidenten. Några minuter senare kom vinkyparen tillbaka med en ny flaska Pouilly-Fuissé, i en silverhink fylld med is. Han öppnade flaskan med säker hand och hällde upp en skvätt i presidentens glas. François Mitterrand smakade och gav sitt godkännande med en nästan osynlig nick. Daniel fyllde sitt glas på nytt och svepte nästan allt, sedan tog han en sked full med röd schalottenlöksvinäger och hällde den över ett ostron.
– Jag sa det till Helmut Kohl förra veckan …
Presidentens röst hördes i bakgrunden medan han avnjöt sin middag och Daniel tänkte att han aldrig mer skulle kunna äta ostron med vinäger utan att höra: ”Jag sa det till Helmut Kohl förra veckan …”
En kypare ställde ned en köttbiff framför den tjocke med glasögon, som genast serverade sig ett glas vin. Under tiden kom en annan kypare in med förrätterna. Den tjocke smakade på svamppastejen och såg ut att tycka om den. Presidenten svalde ett ostron medan Daniel tog fram en nål ur en kork täckt med aluminiumpapper för att börja äta strandsnäckorna.
– Michel har underverk i sin källare, sa Roland Dumas med ett konspiratoriskt leende. Presidenten lyfte blicken mot honom och ”Michel” började berätta om sin källare på landsorten där han lagrade cigarrer, men även korvar, från hela världen. Han verkade vara lika fäst vid sina cigarrer som vid sina korvar.
– Det är underhållande, det där att ni samlar på korvar, sa François Mitterrand och pressade en citronskiva. Daniel svalde sitt tionde ostron och kastade återigen ett öga åt vänster. Presidenten svalde sitt sista ostron och torkade av munnen på den fläckfria servetten.
– Innan jag glömmer …, började han och riktade sig till Roland Dumas, telefonnumret till vår vän.
– Ja, självfallet, mumlade Dumas och förde handen till bröstfickan. Presidenten vände sig om mot sin rock, lyfte på hatten och lade den bakom räcket i mässing som sköt ut över bänkarna. Han plockade fram en liten anteckningsbok i skinn, satte på nytt på sig glasögonen och började bläddra.
– Sista namnet längst ned, sa han och räckte över anteckningsboken till Dumas.
Denne tog emot och skrev under tystnad av namn och telefonnummer i sin egen almanacka, sedan gav han tillbaka anteckningsboken till François Mitterrand, som lade den på dess plats i rocken. Michel började berätta en historia om en man vars namn Daniel inte kände till. Dumas lyssnade med rynkade ögonbryn och François Mitterrand lät sina läppar veckla ut sig i ett leende.
– Ni är inte direkt skonsam, sa han ironiskt och uppmuntrade sin samtalspartner att fortsätta.
– Jo, men det är sant, jag var där! fortsatte den tjocke medan han bredde ut det sista av pastejen. Daniel lyssnade på historien. Han hade känslan av att dela en sorts intimitet som var närmast absurd. Det var bara de fyra. ”Och ni, Daniel, vad anser ni om detta?” Daniel skulle ha vänt sig till François Mitterrand och uttalat meningar som verkligen skulle ha väckt presidentens intresse. Presidenten skulle ha hållit med, sedan skulle Daniel ha vänt sig till Roland Dumas för att få höra hans åsikt. Dumas skulle ha nickat och Michel skulle ha tillagt med sin ettriga röst: ”Självklart, Daniel har rätt!”
– Den där kvinnan är mycket vacker …, sa François Mitterrand försiktigt.
Daniel följde hans blick. Presidenten såg på brunetten i röd klänning. Dumas passade på att vända sig om lite diskret när maträtterna kom. Den tjocke gjorde likadant.
– En mycket vacker kvinna, sa han.
– Jag instämmer, andades Dumas.
Daniel kände att han hade något gemensamt med presidenten. François Mitterrand hade beställt samma vin som han och nu betraktade han samma kvinna. Att ha samma smak som den främste av fransmän var inte så illa. Kvinnobeundran var det förenande bandet i många manliga vänskaper. Daniel fångades in i drömmen om att vara den fjärde bordsgästen vid presidentens bord. Även han hade en anteckningsbok i svart skinn som den förre utrikesministern skulle vilja kopiera kontakter ifrån. Den tjockes källare bar inte på några hemligheter för honom – han besökte den regelbundet för att avsmaka en lagrad korv innan han tände en av världens finaste havannacigarrer. Och framförallt brukade han slå följe med presidenten på hans promenader genom Paris, på flodbankarna längs med Seine och förbi boquinisterna vid kajen, då de med händerna bakom ryggen samspråkade om världens gång och något flyktigt om solnedgången bortom Pont des Arts. De förbipasserande skulle vända sig om för att betrakta deras välkända siluetter och i hans omkrets skulle alla tissla och tassla: ”Daniel känner François Mitterrand, väldigt väl …”
– Är allt väl?
Kyparen väckte honom ur hans drömmerier. Ja, allt var väl, han skulle låta sin skaldjursbricka vara så länge det var möjligt. Även om han var tvungen att stanna tills stängning skulle han inte röra sig ur fläcken innan presidenten hade gått. Han gjorde det för sin egen skull, för alla andras, för att en dag kunna säga: ”Jag åt middag bredvid François Mitterrand på ett brasserie, det var i november 1986, han satt bredvid mig, jag såg honom som jag ser dig nu.” Daniel visste redan vad han skulle berätta under de följande decennierna.

Två timmar och sju minuter hade gått. François Mitterrand hade just försvunnit ut i natten omgiven av Dumas och den tjocke, efter det att hovmästaren högtidligt hade öppnat dörren för dem. Alla tre hade avslutat måltiden med en crème brûlée. Den tjocke hade tagit fram en cigarr ur ett skinnetui och med en fingerrörelse visat att han skulle tända den när de kommit ut. Dumas hade betalat med en femhundrafrancssedel.
– Ska vi gå? frågade presidenten. Dumas reste sig upp. Tjejen från kapprummet dök upp och hjälpte honom att sätta på sig rocken och hon gjorde likadant med Michel, som började klaga på att han nyligen haft ryggskott. Presidenten satte själv på sig sin rock och virade den röda halsduken om halsen. Han passade på att vända sig om mot brunetten och deras blickar möttes. Hon hade gett honom ett litet leende som presidenten säkert besvarade, men Daniel hade inte sett det. Sedan hade de tre gått i riktning mot utgången. I salongen satt var och en lutad fram mot sin bordskamrat och samtalstonen hade blivit något mer dämpad. Voilà, så var det över. Inget annat kvar än några tomma tallrikar, bestick, glas, några knappt tillskrynklade vita servetter. Om några minuter skulle allt dukas av, bordsduken skulle bytas ut och en ny gäst skulle sätta sig till rätta för kvällens andra servering, utan att tänka en enda sekund på att republikens president hade suttit vid detta bord för mindre än en timme sedan.
Daniel hade sparat ett sista, något mjölkaktigt ostron som väntat på sin tur i minst tjugo minuter på den smältande isen. Han hällde en sked röd vinäger över det och smakade av. Vätskan smälte över hans tunga, blandat med vinägerns bittra pepparsmak. ”Jag sa det till Helmut Kohl förra veckan.” Ja, han skulle minnas den meningen under resten av sitt liv. Daniel svalde en sista klunk Pouilly och ställde ned glaset på duken. Middagen tycktes så overklig, allt hade varit en sådan tillfällighet. Om han hade valt att gå hem till sig och laga mat, om han hade valt ett annat brasserie, om hovmästaren inte hade haft några lediga bord, om bordsgästen i fråga inte hade avbokat … De viktiga händelserna i våra liv är sprungna ur en sammanlänkning av till synes obetydliga detaljer. Tanken gav honom nästan svindel, men han visste inte om det berodde på själva tankegången eller på att han nyss druckit upp en sjuttiofemcentiliters flaska Pouilly-Fuissé. Han slöt ögonen några sekunder och andades djupt, förde handen till sin axel och försökte knäcka till med nacken genom att lyfta vänsterhanden tills han nuddade räcket i mässing. Handen stötte emot den kalla metallen, men även något annat. Något mjukt och behagligt som drog ihop sig som ett ostron. Daniel vände sig om mot mässingsräcket. Hatten var kvar. Han lyfte instinktivt blicken mot brasseriets ingång. Presidenten hade gått flera minuter tidigare. Ingången låg öde. Daniel tänkte göra ett tecken till någon i personalen, men det var ingen där. François Mitterrand har glömt sin hatt. Meningen tog form i hans tankar. Det är Mitterrands hatt. Den ligger där, bakom dig. Den bär vittnesbörd om aftonens realitet, den är beviset på att den har ägt rum. Daniel vände sig om mot hatten igen. Den låg omsorgsfullt placerad mellan mässingsräcket och spegeln. Bakom den svarta hatten speglades hela restaurangsalongen. I stället för att kalla på hovmästaren och med ett menande uttryck säga: ”Jag tror bestämt att min bordsgranne har glömt sin hatt” (och få de smickrande tacksägelserna), greps han av en irrationell drift. Han hade känslan av att klyvas i två olika personer och att en annan Daniel Mercier, mitt i salongen, uppmärksamt bevittnade den enkla och oåterkalleliga handrörelse som skulle utföras under de följande sekunderna. Som sin egen åskådare såg Daniel sig lyfta handen mot kopparstången, gripa tag i kanten på den svarta hatten, försiktigt lyfta på den och smyga ned den mot den röda sammeten för att gömma den i knät. Handrörelsen, som inte tog mer än tre och en halv sekund, tycktes honom oerhört långsam och när sorlet från salongen till sist återvände var det som om han kom upp till ytan efter en djupdykning. Blodet bultade i hans tinningar, hjärtat trummade i bröstet. Om någon kom och frågade efter den nu? tänkte han och greps plötsligt av panik. En livvakt? Presidenten själv? Vad skulle han göra, vad skulle han säga? Hur ska jag kunna förklara att hatten plötsligt ligger i mitt knä? tänkte Daniel.
Han hade just begått ett brott. Sist han stal någonting var under tonårens otämjda år på ett köpcenter i Courbevoie, dit han hade dragits med av en kompis efter skolan. De hade stulit Aline, en fyrtiofemvarvs-singel av sångaren Christophe. Sedan den eftermiddagen 1965 var hans brottsregister blankt. Och vad han nyss hade gjort var oändligt mycket mer allvarligt än att stjäla en vinylskiva i ett köpcenter. Daniel satt orörlig kvar med blicken fäst på restauranggästerna. Nej, ingen hade sett honom göra det, det var han säker på. På den punkten hade han inget att frukta. Men nu var han tvungen att gå ut så fort som möjligt, innan något oförutsägbart hände (som att presidenten ringer restaurangen och frågar efter sin hatt eller att kyparna börjar springa runt hans bord, följda av hovmästarens arga blickar). Daniel bad om notan. Med kreditkort, preciserade han. Kyparen kom tillbaka med maskinen.
Daniel tittade knappt på beloppet, ingenting var viktigt längre. Han slog sin kod och apparaten gav ifrån sig ett knastrande ljud medan den matade ut kvittot. Han letade i sina fickor efter dricks som han lade i den lilla metallskålen. Kyparen gav honom en nick som tack och gick sin väg. Nu, tänkte Daniel. Han var alldeles torr i munnen så han hällde upp ett glas vatten, tömde det i ett svep och lyfte sedan försiktigt på bordsduken och satte presidentens hatt på huvudet. Ja, den passade honom perfekt. Han trädde på sig sin rock och närmade sig utgången med känslan av att benen var nära att vika sig under honom. Hovmästaren skulle stanna honom: ”Ursäkta mig, monsieur … hallå där!” Men ingenting av det inträffade. Daniel hade lämnat femton francs som dricks och kyparna böjde på huvudet när han gick förbi. Till och med hovmästaren lät ett litet leende veckla ut sig över sina läppar, vilket fick hans tunna mustasch att resa sig rätt upp i luften. En kypare öppnade dörren för honom. Han klev ut i den kyliga luften, drog upp kragen över öronen och satte kurs mot sin bil. Mitterrands hatt sitter på mitt huvud, tänkte han. Väl inne i bilen vred Daniel på backspegeln för att betrakta sig själv i tystnad, länge, med hatten på huvudet. Det tycktes honom som om hela hans hjärna badade i en uppfriskande brustablett mot huvudvärk, syrebubblorna kittlade zoner som varit känslolösa sedan länge. Han vred om tändningsnyckeln och körde långsamt iväg i natten.

***

Nyfiken på fortsättningen? Köp boken på AdlibrisBokusCDONBokon eller i din närmaste bokhandel!

Originaltitel: Le Chapeau de Mitterrand
Översättning: Oskar Séverac
Omslag: Magnus Petersson
Utgivningsår: 2014