26 Aug

Vad YA, feelgood och deckare har gemensamt

IMG_1437Går man in i en stor bokhandel som Barnes & Noble här i USA hittar man långa hyllrader med young adult-böcker samt en massa bord där dessa böcker puffas för med skyltar i stil med ”Mind-Blowing Stories with Sharp Twists (You’ll Want to Talk About These Books with Everyone You Know)” och ”20 Books We Read After Paper Towns”. Böckerna finns i mängder av olika genrer: realism, romantik, sci-fi, fantasy, spänning osv.

Vi känner alla till The Hunger Games, If I Stay, Divergent och John Greens böcker. Samtliga har filmatiserats och blivit blockbusters, men bakom filmen finns också en bästsäljande bok – och gemensamt för dessa är att de kategoriseras som YA-böcker (eller ännu hellre crossoverböcker: böcker som till stor del läses av både unga och vuxna). År 2012 gjordes en undersökning i USA som visade att hela 55 procent av de som köpte YA-böcker var över 18 år, och merparten uppgav att de köpte dem för eget bruk.

I Sverige har vi inte kommit lika långt, men jag hävdar att vi är på god väg. Utan att likställa dem ur ett genreperspektiv (inom YA förekommer som bekant alla typer av genrer), vill jag ändå påstå att det finns likheter mellan deckare, chicklit, feelgood och YA. I samtliga fyra genrer/kategorier bjuds du på en läsupplevelse som är lättillgänglig, fängslande och underhållande. Det rör sig om böcker som snabbt suger in dig och som får dig att känna saker. Här finns i regel inga långa, urtrista (och suck så onödiga) passager, utan snarare ett driv som får dig att vilja läsa vidare. En bra chicklit- och/eller feelgoodbok (för vuxna) kan vara nog så välskriven. En bra YA i modern tid är alltid välskriven. Dagens YA tänjer gränser, utmanar och experimenterar – men är fortfarande relativt lätt för läsaren att ta till sig, precis som chicklit, feelgood och deckare.

IMG_1438Anledningen till att jag väljer att skriva YA i stället för ungdomslitteratur beror helt enkelt på att ”ungdoms” kan innefatta ett så brett åldersspann. Och det jag beskriver här är inte böcker för 12-åringar, utan snarare böcker som lämpligast kan kategoriseras som 15+ (eller böcker för unga vuxna). Jag tror att den svenska benämningen ”ungdomsbok” fortfarande är avskräckande för många vuxna läsare. Vem vill gå in i bokhandeln och köpa en bok för ungdomar (när man i själva verket är 25, 35, 45 osv)? (Bättre då att uteslutande kalla dem crossoverböcker, kanske?)

För vad är egentligen en ungdomsbok? En bok som handlar om unga? Ja, vanligtvis. Men hur många ”vuxenböcker” har du inte läst där handlingen utgår ifrån en ung människas perspektiv? Årets Pulitzerprisvinnande roman, All the Light We Cannot See, handlar om unga personer. Och Pulizerpriset är ju ett himla prestigefullt och tjusigt pris, eller hur? Ingen skulle tolka den som en ungdomsbok. Fast jo, här i USA kan du hitta den både i vuxenhyllan och i YA-hyllan. Och det finns mängder av andra liknande exempel.

Vi har kategoriserat förstautgåvorna av E. Lockharts böcker som unga vuxna. Lotta Olsson skrev i DN att Kanske är det allt du behöver veta snarare är ”en vuxenroman som också går att läsa när man är yngre”, och jag har sett bloggare som i sina recensioner ifrågasatt varför böckerna är kategoriserade som ungdoms, när de passar minst lika bra för en vuxen målgrupp. Allt detta stämmer, men det är också det som gör Kanske och Den ökända historien om Frankie Landau-Banks till utmärkta exempel på vad en crossoverbok är för något. Crossover-/unga vuxna-böcker handlar om unga personer (oftast i övre tonåren), de utgår från dessa individers känsloliv, och marknadsförs av förlaget som böcker för unga, men de håller samtidigt en sådan litterär kvalitet att de passar precis lika bra för vuxna att läsa.

IMG_0784Bortsett från att Kanske och Frankie på sitt originalspråk gavs ut som YA-böcker, och har alla de bästa egenskaper som jag tycker att en YA-/crossoverbok ska ha, finns det ytterligare en anledning till varför kategorivalet föll sig naturligt. I Sverige ges det ut stora mängder skönlitteratur för vuxna, både svenska original och översatta från diverse språk. Det ges ut betydligt färre unga vuxna-böcker. En bok som kategoriserats för unga vuxna kommer att köpas av ungdomar, föräldrar och andra vuxna, mor- och farföräldrar (osv), och de kommer att läsas av ungdomar liksom av vuxna (som har upptäckt och fängslats av det fantastiska utbud av bokpärlor i varierande genrer som finns inom unga vuxna-kategorin). Placerade i facket ”romaner för vuxna”, där det mer eller mindre bara finns plats för de största av de största storsäljarna, är risken stor att både Kanske och Frankie hade drunknat i mängden.

Men jag tror att YA-litteraturen har framtiden för sig. Allt fler kommer att upptäcka förtrollningen och charmen med dessa böcker – precis som de en gång gjorde med alla deckare-, feelgood- och chicklitböcker som kom att bli storsäljare.

//Sofia

18 Aug

Jakten på det DÄR manuset

IMG_0958”Hej! Se nedanstående beskrivning. Låter som en intressant debut. Vill ni läsa manus?”

Ungefär så kan ett mejl från en litterär agent se ut. Jag läser den bifogade beskrivningen av manuset – det är en amerikansk YA-bok, planerad att ges ut i USA 2017. Rättigheterna har redan sålts till en handfull länder – Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Norge … ”Eleanor & Park meets We Were Liars” står det i pitchen från den amerikanska agenten. Låter ju synnerligen intressant. Jag börjar läsa. På sida 20 har jag ännu inte fallit pladask, men är villig att ge det en chans. På sida 100 (av 350) vill jag fortfarande läsa vidare, men … Sida 220: Känslan från sida 100 håller i sig. Sida 300: Snabbläser de sista 50 för att få veta hur det slutar samtidigt som viss stress och frustration gnager i mig. Ännu ett manus som inte håller måttet, bra-men-inte-fantastiskt. Igen. Åååh.

Att leta manus är bland det roligaste med mitt jobb. Faktum är att letandet ofta är roligare än själva läsandet – för precis som i exemplet ovan så är de flesta manus besvikelser. Inte för att manusen jag läser är dåliga, absolut inte, men det är sällan jag läser ett manus som ger mig en sådan WOW-upplevelse att jag bara måste ge ut det. (Det har hittills skett fem gånger: 1. Kanske är det allt du behöver veta, 2. Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, 3. Vi är alla helt utom oss, 4. Skärvor av minnen och 5. Manuset jag teasade om i förra blogginlägget.)

IMG_0907I jakten på det där manuset försöker jag hålla mig extremt uppdaterad om vilka nya titlar agenterna pushar mest för, vilka rättighetsaffärer det snackas om, vilka smarta pr-kampanjer de utländska förlagen tänker dra igång kring sina titlar och vilka böcker förhandsläsarna hyllar mest. Jag läser bokbloggar, hänger på Goodreads, skummar bokforum och brittiska och amerikanska onlinetidningar som har med förlag och böcker att göra, och jag prenumererar på mängder av nyhetsbrev. Så fort jag ramlar över något som verkar intressant kontaktar jag agenten och kollar om de svenska rättigheterna är fria. Och manushögen växer och växer … När, åh när, ska jag hinna läsa alla dessa manus som jag plockar hem? Många har jag bara läst ett femtiotal sidor i, för även om man kan missa bra böcker genom att inte läsa hela (Jellicoe Road är ett bra exempel), anser jag att om jag inte blivit fängslad av något redan inledningsvis (språket, handlingen, karaktärerna eller liknande) är det ändå ingen bok jag i slutändan kommer att vilja ge ut. Det måste finnas något extra, och om det gör det brukar det märkas rätt omgående. När jag för första gången läste We Were Liars (Kanske är det allt du behöver veta) vände jag mig till min kollega Kajsa och sa: ”Du, den här verkar ASBRA!” Då hade jag läst en sida.

Ibland bara vet man. Och ibland gör man det inte. Jag kommer säkerligen gå miste om många fantastiska (storsäljande) titlar i framtiden – för att jag varit för sen på bollen, inte fattat ”grejen” eller, hehe, inte läst mer än femtio sidor av boken i fråga. Men jag fortsätter att leta, och jag fortsätter att ge ut böcker som redan på första sidan ”har något” och jag håller tummarna för att ni vill läsa dem.

//Sofia, läsande förläggare i New York

10 Aug

Förläggarliv i New York City

IMG_0787[1]Jag befinner mig i New York, denna otroliga stad som aldrig sover, som har allt att erbjuda, och kanske viktigast av allt, som är den amerikansk bokbranschens metropol. Det är här de stora förlagshusen ligger, de flesta litterära agenterna och scouterna verkar här, och det finns en hel uppsjö av stora och små boklådor. Och det är därför jag är här, för att utforska, insupa och uppleva bokbranschen i den mest fantastiska staden av dem alla.

Jag har varit här i en vecka nu. Jag ska vara här i tre månader. En stund kvar alltså (tack och lov, jag undrar redan hur jag någonsin ska kunna åka hem och lämna allt det här!). Under tiden jag är här kommer jag att jobba som vanligt med Lavender Lit och Kalla Kulor – fast på distans (tummen upp för internet) och med sex timmars tidsskillnad. 

I veckan hade jag dessutom mitt första agentmöte. Vi träffades på en liten mysig restaurang i Brooklyn, drack islatte och pratade om manus hon redan skickat, och som jag antingen läst eller bara hunnit kika på, och om nya manus som hon trodde skulle kunna vara intressanta. Det är lätt att hungra efter det nya stora manuset, det som ännu inte kommit ut, men som av scouter, agenter och förlag spås bli en stor hit. Och givetvis är det drömmen att lägga vantarna på ett sådant. Lite grann som vi hade turen att göra med We Were Liars/Kanske är det allt du behöver veta.

När vi pratade om vad som är hett just nu skrattade agenten och sa att under de senaste bokmässorna har alla internationella förläggare varit på jakt efter den ”nya John Green”, vilket gjorde henne lite trött i och med att så många andra bra manus blev förbisedda. Hon hoppas att internationella förläggare och förlag snart blir lite modigare, och testar nya grejer, och inte bara samma gamla beprövade teman.

Men visst är det så att John Green har banat väg för den realistiska fiktionen. Vid sidan om dystopierna och fantasyberättelserna är det de realistiska romanerna som frontas mest på de newyorkska boklådornas YA-avdelningar. ”20 Books We Read After Paper Towns” står det på en skylt vid en hylla med böcker skrivna av bland annat Laurie Halse Anderson, Gayle Forman och Rainbow Rowell. Och, tja, inte mig emot, jag älskar realistiska nutidsberättelser (gärna, eller helst, med kärleksinslag). IMG_0856[1]Så vi får väl se vad jag kommer hem med för manus efter den här resan. Efter en period av bra-men-inte-FANTASTISKA-manus (mycket frustrerande) läste jag igår ett manus som fängslade mig hela vägen från första till sista sidan. Jag har tänkt på det hela dagen idag – och i synnerhet på huvudkaraktären – hon är väldigt svår att släppa och väldigt lätt att tycka om. Irriterande nog är det allt jag tänker avslöja just nu, men jag återkommer med mer manussnack i ett blogginlägg längre fram!

//Sofia Ejheden, förläggare på Lavender Lit

PS. Följ gärna @lavenderlit1 på Instagram! Där kommer jag kontinuerligt att bilduppdatera från min vistelse i New York.

08 Dec

”Jag är nog någon man gillar mer efteråt än under tiden”

ProfilHej! Vem är du?
Tjenamors! Jag heter Aida Grimrin, är i skrivande stund 32 år, och jobbar som redaktör, lektör och korrekturläsare. Jag driver företaget Correctura sedan maj 2014.

Du har bland annat läst korrektur på ”Kanske är det allt du behöver veta”. Hur är det att jobba som frilansande redaktör och korrekturläsare? Berätta hur en typisk arbetsdag ser ut!
Det finns nog inget sådant som en helt typisk dag. En typisk dag när jag korrekturläser en text innebär att jag sitter klistrad vid datorn och gör det. Efter några timmar blöder ögonen, men jag fortsätter tappert slå i ”Svenska skrivregler”, ”Språkriktighetsboken” och ”Svenska Akademiens ordbok”. En typisk dag när jag redigerar innebär att jag pusslar och pusslar om, försöker avgöra vad olika textstycken egentligen handlar om och säger, hur de passar bäst ihop, och om något eventuellt behöver förändras, vässas, läggas till eller tas bort. Jag har tät kontakt med författaren och försöker ge stöd till både henom och texten. Och när jag lektörsläser skriver jag ner intryck, tankar och förslag i ett dokument på datorn medan jag läser. Sedan läser jag om texten flera gånger och skriver om och skriver till i mitt dokument. Sedan låter jag det hela vara i minst några dagar. När jag har tänkt färdigt skriver jag ett längre utlåtande, som jag skickar till författaren eller förlaget.

Det typiska jag kan komma på är ganska simpla saker: jag skriver inte ut texter på papper, utan jobbar vanligtvis direkt i datorn. Och det måste vara helt tyst omkring mig. Och jag dricker mycket kaffe, alltid mycket kaffe. Ett par risker med det här arbetet är att man blir stillasittande länge samt att det lätt blir isolerat, särskilt när man som jag behöver tystnad. Man (jag) fastnar lätt hemma där det är tyst och bekvämt, och där man när som helst kan klappa katten. Något annat som också är typiskt är att jag, vad jag än gör, är rak, tydlig och noggrann, för att inte säga väldigt petig. Det måste man vara. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag är nog någon man gillar mer efteråt än under tiden … Jag försöker dock ha humor, tålamod och pedagogik, och det viktigaste och mest självklara: fakta och kunskap. Fast vissa säger att de förstnämnda sakerna är viktigast, så egentligen försöker jag väl mest ha balans … Så det är väl en typisk dag: jag läser på ett eller annat sätt, jag petar glatt och ivrigt i det jag läser, jag försöker vara både tydlig och snäll, jag dricker mycket kaffe och jag klappar katten. I tankarna börjar jag dessutom varje dag med ett löppass eller en simtur, vilket inte alls alltid sker i verkligheten.

Jag försöker också göra mina jobbdagar ännu mindre typiska: jag tycker mycket om sociala medier så jag instagrammar, har en Facebooksida, och ska börja blogga (relaterat till mitt yrkesliv, men det kommer att vara väldigt brett). Jag har tankar om att leda olika studiecirklar, arrangera evenemang, hålla egna kurser, rodda ihop antologier och en hel massa annat … Jag är nog inte så road av det typiska och inrutade, när jag tänker efter. Det får inte bli statiskt.

Vad är det roligaste med ditt jobb?
Jag älskar nästan allt med mitt jobb, men en sak som är en slags sammanfattning av allt jag gör är att jag, vare sig det är som redaktör, lektör eller korrekturläsare, får bidra till att göra en nedskriven historia ännu bättre. På alla dessa tre fält får jag chansen att peka lite försynt på sådant som kanske inte riktigt stämmer, som inte riktigt når fram, som kan vässas och bli bättre, tydligare, hänga samman med en starkare tråd än tidigare. Så det roligaste måste vara att hjälpa till där det behövs, och där jag får.

Som korrekturläsare måste man ha stenkoll på allt från stavning till hur skiljetecken används på ett korrekt sätt. Vilka är de vanligaste felen du stöter på i ditt arbete?  
Ett svårt skiljetecken är ju semikolon. Många använder det, kanske för att de tycker att det ser lite fränt ut, eller vad vet jag … Men semikolon är besvärligt och svårhanterligt. När jag läste svenska någon av terminerna sa gästföreläsaren faktiskt: ”Kan man låta bli att använda semikolon, ska man göra det. Och det kan man alltid.” Ett annat fel är varierande stavning av ett och samma uttryck, till exempel ”i alla fall” och ”iallafall” i samma text. Ingetdera är fel, men man behöver bestämma sig för ett skrivsätt och vara konsekvent. Min – högst personliga – preferens är att vara konsekvent rakt igenom: att skriva ”över huvud taget” om man skriver ”i alla fall”, men om en författare redan tillämpar konsekvens för olika uttryck låter jag det i regel vara. En annan sak som lever sedan gammalt är att man inte kan börja en mening med ”och” eller ”men”, eller att man inte kan ha kommatecken innan ”och” … Det kan man.

Vilket är ditt bästa julklappsboktips i år? Gärna något som passar de flesta!
Åh, jag är rätt dålig på sådana tips. Jag är yrkesskadad: superkinkig och för specifik med böcker. Men okej, en bok som inte borde kunna bli fel är ”Min mormor hälsar och säger förlåt” av Fredrik Backman. Den är fantastisk! Mysig, hjärtevärmande och gripande. Boken handlar om sjuåriga Elsa vars mormor dör i cancer, och lämnar henne en lista på människor som Elsa ska be om ursäkt å mormors vägnar. I och med detta ursäktande vävs en historia långsamt men stadigt fram, dels om mormodern, dels om Elsa och dels om grannarna och huset de alla bor i. Till slut vävs allt samman på ett sätt som inte kan beskrivas som annat än lysande. Ett stycke fenomenal berättarkonst, som lämnade i alla fall mig andlös.

Vidare kan jag aldrig låta bli att tipsa om min absoluta favoritbok: Marlen Haushofers ”Väggen”. Jag tror att det är den enskilt viktigaste bok jag har läst. Den handlar om en kvinna som en dag vaknar och är instängd under ett slags kupol i bergen. Alla utanför kupolen, människor och djur, är såvitt det ter sig döda. I boken händer på ett sätt inte ”mycket” – hon sår och hon skördar och hon försöker överleva – men under ytan pyr frågorna om vad det är att vara människa, vad mänsklighet och civilisation är, hur vi lever våra liv, och hur människor lever och inte kan leva i symbios med varandra. Den namnlösa kvinnans enda någorlunda mänskliga sällskap, hunden Lo, spelar en avgörande roll. Och vad gestaltar egentligen kupolen? Ja, därom tvista de lärde. Enligt mig är denna bok en otrolig läsupplevelse. Jag har läst den så många gånger att jag befinner mig i en så att säga evig läsning: jag kan öppna den på vilken sida som helst och börja läsa. Mitt eget pocketexemplar är utslitet och gulnat, så döm om min glädje när jag såg på Instagram att den ska ges ut i nytryck!

Och så måste jag också tipsa om ”Flykten över järnridån” av Hans Christian Cars, en bok jag själv var redaktör för. Det är en otroligt spännande – och helt sann – berättelse om mod, flyglektioner och kärlek med förhinder. Hans Christian är i Sverige, Isolde i Östtyskland, och den ogenomträngliga Berlinmuren står i vägen för dem. Muren är omöjlig att ta sig igenom, under och över. Eller är den så omöjlig att ta sig just över? Vad är man beredd att göra för att få leva tillsammans? Inte minst utgör denna bok en påminnelse om en tid som inte alls är särskilt långt bakom oss. Kort sagt: Köp den! Läs den! Skänk bort den i julklapp!

02 Dec

Årets bästa ungdomsroman!

Banner till prm_LavLit

 

I dag avslöjades vinnarna i Goodreads Choice Awards – där sammanlagt 3 317 504 röster har lagts på de olika nominerade böckerna. Och som vinnare i kategorin Best Young Adult Fiction of 2014 stod Kanske är det allt du behöver veta (We Were Liars)! Ni må tro att vi hade glädjedans på kontoret i morse!

Kanske är det allt du behöver veta, skriven av E. Lockhart, är som ni säkert vet Lavender Lits första utgivna ungdomsbok. Men hur kommer det sig egentligen att den blev det?

Kanske_omslag_3DFör drygt ett år sedan blev förlagets blivande förläggare Sofia varse att den amerikanska författaren E. Lockhart skulle komma med en ny bok under 2014. E. Lockhart hade några år tidigare varit finalist i National Book Award med Den ökända historien om Frankie Landau-Banks (som kommer på svenska i vår), en bok som fick strålande recensioner och älskades av läsarna. Det bådade definitivt gott inför Lockharts nya bok, även om hon fortfarande var något av en doldis. Inte jätteuppmärksammad, inte jättekänd. Åtminstone inte för sina ungdomsböcker. (Hon skriver också barnböcker under namnet Emily Jenkins.)

Det visade sig strax att manuset var något utöver det vanliga. En helt fenomenalt skriven berättelse, med en underliggande hemlighet som hela tiden driver läsningen vidare: Vad var det egentligen som hände den där femtonde sommaren på ön? För Sofia och de andra på förlaget resulterade det i omedelbar förälskelse, och ganska snart stod det klart att We Were Liars skulle bli en av förlagets första titlar.

Boken utkom på engelska i maj och på svenska i oktober, och däremellan på en rad andra språk. Samtidigt har priserna och nomineringarna formligen haglat över den! Se skryt-glädje-listan här nedanför:

Vinnare av Goodreads Choice Awards i kategorin Best Young Adult Fiction of 2014

Utsedd till årets bästa ungdomsbok av Amazon, samt är en av deras bäst säljande böcker i år

Nominerad till Goodreads ”It” Book 2014 
Förra året utsågs The Goldfinch till årets mest omtalade bok, och året dessförinnan Gone Girl. Nu är Kanske är det allt du behöver veta nominerad till årets ”It”-bok, baserat på statistik över vilka böcker som uppmärksammats, lagts till och recenserats mest på Goodreads under 2014.

Publishers Weekly Best Books 2014 
Utsedd till en av årets bästa böcker.

Guardian Children’s Fiction Award 2014 
Finalist i The Guardians stora litteraturpris.

The Telegraph Best Young Adult Books of 2014
Utsedd till en av årets bästa böcker av The Telegraph och klassad av densamma som
”måste-läsning”.

Utsedd av Hudson Booksellers, bestående av 25 stora bokhandlare över hela USA, till en av de fyra bästa ungdomsböckerna 2014.

Kanske är det allt du behöver veta är ett suveränt julklappstips till alla, unga som vuxna, som uppskattar en bladvändare. Och hemligheten som avslöjas i slutet hade du aldrig kunnat förutse!

 

27 Aug

Förlagets första bok och produktionsnörderi

Det är alltid något speciellt med nya böcker: hur många gånger man än har beundrat och inspekterat inlagan och omslaget under arbetets gång, går det inte att jämföra med känslan som uppstår när man för första gången håller boken i handen.  Blev den så fin som vi tänkt?

bild (5)I dag anlände äntligen Kanske är det allt du behöver veta från tryckeriet. Som vi har väntat och längtat! Och utseendemässigt överträffar den alla våra förväntningar. Den är helt vansinnigt snygg!

Jag har de senaste åren varit produktionsansvarig på Kalla Kulor Förlag och är, vid sidan om att vara förläggare, ansvarig för produktionen även på Lavender Lit. Detta innebär bland annat att jag har ett nära samarbete med formgivaren i hur omslaget ska se ut, liksom hur inlagan (själva boksidorna) ska layoutas.

bild 2Men något av det allra roligaste med mitt jobb är de riktigt produktionsnördiga detaljerna: nämligen att bestämma hur själva boken ska se ut och hur den ska tryckas. Vilket papper ska boksidorna ha? Ett riktigt vitt eller ett mer krämfärgat? Träbaserat eller träfritt? Vilken opacitet och vilken bulk?

Mitt favoritpapper heter Munken Premium Cream och är ett krämfärgat, träfritt och obestruket papper som ger mycket god läsbarhet. Det håller hög kvalitet (så att vi kan spara böckerna under lång, lång tid och låta dem vandra genom kommande generationer …) och gulnar inte som träbaserat papper kan göra (även om det tar rätt lång tid innan det sker).

bild 4Redan tidigt i utgivningsprocessen bestämmer man vilket typ av band boken ska ha: inbunden, danskt band, flexband, kartonnage osv. Som läsare föredrar jag främst inbunden (stabil och känns lyxig) och danskt band (mjuka pärmar som ger en mysig och lätt bok). Men som produktionschef föredrar jag inbundna böcker med skyddsomslag. Alla fysiska böcker består av inlagepapper, men den inbundna boken ger en nörd som jag så mycket mer att leka med! Här ska väljas pärmöverdrag (färg och papperstyp – jag aktar mig alltid noga från den trista helsläta papperstypen), kapitälband (det lilla bandet som sitter mellan pärmrygg och bokblock) och färg på ryggstämpeln (titeln och författarnamnet på ryggen under skyddsomslaget).

bild 3I arbetet med Kanske är det allt du behöver veta ville formgivaren – Hanna Larsson – och jag fånga de flärdfulla och överdådiga inslagen som förekommer i boken. Vi tryckte därför titeln på skyddsomslaget i guld (ett annat trycktekniskt val som kan vara kul att leka med: efterbehandling i form av lackad text osv, eller som i det här fallet, guldfoliering). Det lyxigt guldiga återkommer sedan i bokens pärmstämpel och på kapitälbandet, medan själva pärmöverdraget är vitt. Stilrent, snyggt och luxuöst. Tycker jag, a.k.a produktionsnörden.

 

17 Jun

”Kanske är det allt du behöver veta” på listan över bästa YA-böckerna

Amerikanska YALSA, som står för Young Adult Library Services Association, har tillkännagivit sina nomineringar för nästa års Best Fiction for Young Adults-lista – och Kanske är det allt du behöver veta är en av dem!

Listan utses varje år av en YALSA-kommitté, och syftet med den är att presentera den absolut bästa unga vuxna-litteraturen, som utkommit i Amerika under de senaste sexton månaderna. De primära mottagarna är bibliotekarier och unga läsare.

Läs mer om YALSA här och besök gärna boksidan för Kanske är det allt du behöver veta, för att skapa extra läslängtan. Utkommer om mindre än fyra månader!