24 Feb

Frankie Landau-Banks på National Book Award

Februari, snart mars. Än kan vi vakna på morgnarna och mötas av ett vitt vinterlandskap utanför fönstret. Utanför vårt kontor på Södermalm ligger dock marken bar. Det har regnat halva natten. Men jag svär, för eller senare kommer den där snön igen …

Jag längtar till maj. Till riktig vår, med spirande liv i rabatterna och fågelkvitter i träden. Och kanske allra mest till utgivningen av Den ökända historien om Frankie Landau-Banks. Det är E. Lockharts stora genombrottsbok i unga vuxna-kategorin, med vilken hon vann flera stora, prestigefyllda priser. Den skrevs före Kanske är det allt du behöver veta – förra årets stora YA-snackis och prismagnet – och de båda böckerna skiljer sig ganska mycket från varandra. I Frankie finns ingen stor och omvälvande twist – här finns i stället en smart och självständig tjej som vägrar ta skit, och som i synnerhet vägrar låta sig förminskas på grund av sitt kön. Med underbar ironi och en humoristisk ton som pulserar mellan raderna får vi följa Frankie Landau-Banks under hennes andra år på den väl ansedda internatskolan Alabaster på USA:s östkust.

Här kan du höra E. Lockhart berätta om boken samt läsa en bit ur den, i samband med att den nominerades till National Book Award:

07 Dec

Provläs en av årets bästa böcker

Kanske_omslag_3D

DEL 1
Välkommen

 

Välkommen till den förträffliga familjen Sinclair.
Ingen är kriminell.
Ingen är missbrukare.
Ingen är misslyckad.
Alla i familjen Sinclair är atletiska, långa och attraktiva. Vi är stolta demokrater med en ärvd förmögenhet. Våra leenden är breda, våra käkar markerade och våra tennisservar aggressiva.
Det spelar ingen roll om en skilsmässa sliter sönder musklerna i våra hjärtan så att de knappt orkar slå längre. Det spelar ingen roll om våra ärvda pengar börjar ta slut eller om kreditkortsräkningar ligger obetalda på köksbänken. Det spelar ingen roll om det står en samling pillerburkar på nattduksbordet.
Det spelar ingen roll om en av oss är desperat och besinningslöst förälskad.
Så djupt
förälskad
att lika desperata åtgärder
måste vidtas.
Vi är familjen Sinclair.
Ingen är osjälvständig.
Ingen har fel.
Vi bor, åtminstone om somrarna, på en privatägd ö utanför kusten i Massachusetts.
Kanske är det allt du behöver veta.

Jag heter Cadence Sinclair Eastman.
Jag bor i Burlington, Vermont, med min mamma och tre hundar.
Jag ska snart fylla arton.
Jag äger ett välanvänt lånekort och inte så mycket mer, även om jag bor i ett pampigt hus fullt av dyrbara, värdelösa föremål.
Jag brukade vara blond, men nu har jag svart hår.
Jag brukade vara stark, men nu är jag svag.
Jag brukade vara söt, men nu ser jag sjuk ut.
Det är sant att jag tvingas utstå migränanfall efter olyckan.
Det är sant att jag inte står ut med idioter.
Jag gillar ord med dubbel innebörd – utstår migränanfall, står inte ut med idioter. Orden betyder nästan samma sak, men ändå inte.
Utstå. Stå ut.
Man kan kalla det att uthärda, men det stämmer inte riktigt.

Min historia tar sin början före olyckan. I juni, sommaren när jag var femton år gammal, stack min pappa med någon kvinna han älskade mer än han älskade oss.
Pappa var en halvlyckad professor i krigshistoria. På den tiden avgudade jag honom. Han bar tweedkavajer, han var mager och han drack te med mjölk. Han tyckte om brädspel och lät mig vinna, han tyckte om båtar och lärde mig paddla kajak, han tyckte om cyklar, böcker och konstmuseer.
Han tyckte aldrig om hundar, och det var ett tecken på hans stora kärlek till min mamma att han lät våra golden retrievrar sova i sofforna och att han gick en halvmil med dem varje morgon. Han tyckte aldrig om mina morföräldrar heller, och det var ett tecken på hans stora kärlek till både mig och mamma att han tillbringade alla sina somrar i Windemere House på Beechwood Island, skrev uppsatser om gamla krig och log brett mot släktingarna över middagsbordet.
I juni den där femtonde sommaren talade pappa om för oss att han skulle ge sig av, och två dagar senare gjorde han det. Han sa till mamma att han inte var en Sinclair, och att han inte längre kunde försöka vara en. Han kunde inte le, kunde inte ljuga, kunde inte vara en del av den vackra familjen i de vackra husen.
Kunde inte. Kunde inte. Ville inte.
Han hade redan bokat en flyttfirma. Och han hade hyrt ett hus. Pappa ställde in den sista resväskan i baksätet på vår Mercedes (mamma fick bara behålla Saaben) och startade motorn.Sedan tog han fram en pistol och sköt mig i bröstet. Jag stod på gräsmattan och jag föll. Kulan slet upp ett stort hål och mitt hjärta rullade ut ur bröstkorgen och ner i en blomsterrabatt. Blodet strömmade taktfast ur det öppna såret,
och sedan ur mina ögon,
mina öron,
min mun.
Det smakade salt och nederlag. Den stora röda skammen i att vara oälskad spred sig över gräsmattan framför huset, över stenarna på gångvägen, över trappan till verandan. Mitt hjärta sprattlade bland pionerna som en laxöring på land.
Mamma tappade tålamodet. Hon sa att jag skulle skärpa mig.
Var normal nu, sa hon. Med en gång, sa hon.
För det är du. För det kan du vara.
Ställ inte till med en scen, sa hon. Andas och sätt dig upp.
Jag gjorde som hon sa.
Hon var allt jag hade kvar.
Mamma och jag sköt fram våra välformade hakor när pappa körde nerför kullen. Sedan gick vi in och förstörde alla gåvor han hade gett oss: smycken, kläder, böcker, allt möjligt. Under dagarna som följde gjorde vi oss av med soffan och fåtöljerna mina föräldrar hade köpt tillsammans. Slängde ut bröllopsporslinet, matsilvret, fotografierna.
Vi köpte nya möbler. Anlitade en inredare. Beställde nytt matsilver från Tiffany & Co. Ägnade en dag åt att besöka konstgallerier och köpa tavlor till våra tomma väggar.Vi bad morfars advokater att trygga mammas tillgångar.
Sedan packade vi våra väskor och åkte till Beechwood Island.

Penny, Carrie och Bess är Tipper och Harris Sinclairs döttrar. Harris fick sina pengar när han var tjugoett och hade gått på Harvard, och han fick förmögenheten att växa genom att göra affärer jag aldrig brydde mig om att försöka förstå. Han ärvde fastigheter och mark. Han fattade förnuftiga beslut på aktiemarknaden. Han gifte sig med Tipper och förvarade henne i köket och trädgården. Han visade upp henne i pärlhalsband och på segelbåtar. Hon verkade uppskatta det.
Morfars enda misslyckande var att han aldrig fick en son, men strunt samma. Döttrarna Sinclair var solbrända och gudabenådade. De långa, muntra och rika flickorna var som prinsessor i en saga. De var kända i hela Boston, på Harvard Yard och Martha’s Vineyard, för sina kashmirkoftor och sina storslagna fester. De var blivande legender, skapta för prinsar och Ivy League-skolor, elfenbensstatyetter och ståtliga herrgårdsbyggnader.
Morfar och Tipper älskade flickorna så mycket att de inte visste vem de skulle älska mest. Först Carrie, sedan Penny, sedan Bess, sedan Carrie igen. Det blev påkostade bröllopmed lax och harpspelare, sedan glada blonda barnbarn och roliga blonda hundar. Ingen kunde ha varit stoltare över sina vackra amerikanska flickor än Tipper och Harris var, på den tiden.
De byggde tre nya hus på sin privatägda, klippiga ö och namngav alla tre: Windemere till Penny, Red Gate till Carrie och Cuddledown till Bess.
Jag är det äldsta Sinclair-barnbarnet. Arvtagerska till ön, förmögenheten, och förväntningarna.
Med stor sannolikhet, i alla fall.

***

Nyfiken på fortsättningen? Köp boken på Adlibris, Bokus, CDON, Bokon eller i din närmaste bokhandel!

Originaltitel: We Were Liars
Översättning: Carina Jansson
Formgivning: Hanna Larsson
Utgivningsår: 2014

17 Jun

”Kanske är det allt du behöver veta” på listan över bästa YA-böckerna

Amerikanska YALSA, som står för Young Adult Library Services Association, har tillkännagivit sina nomineringar för nästa års Best Fiction for Young Adults-lista – och Kanske är det allt du behöver veta är en av dem!

Listan utses varje år av en YALSA-kommitté, och syftet med den är att presentera den absolut bästa unga vuxna-litteraturen, som utkommit i Amerika under de senaste sexton månaderna. De primära mottagarna är bibliotekarier och unga läsare.

Läs mer om YALSA här och besök gärna boksidan för Kanske är det allt du behöver veta, för att skapa extra läslängtan. Utkommer om mindre än fyra månader!